Kapitel 10
Kategori: Stammen Icylake
Olive frös till i duschen. Var Dermot, DERMOT?!, zombien som toppade världens sämsta kväll efter branden? Hon torkade sig snabbt, drog på sig kläderna och sprang ut från huset. Hon ville inte vistas under samma tak som honom. Tårarna bara rann. Hon hade ju äntligen öppnat upp sig för någon. Hon tyckte om Dermot mycket! Men det här gick inte. Hon kände sig så arg och förådd. Hon såg i ögonvrån att Dermot skamset lämnade gården.
Olive torkade tårarna efter att förtvivlat stått ute på gården och gråtit alltför länge. Hon behövde göra något hon mådde bra. Hon skulle åka till katter! De älskade pälsliga djuren hon aldrig ens sett på riktigt än.
Hon hittade direkt hem till kollegan som precis fått kattungar. Olive kunde inte tro sina ögon. Hon hade aldrig sett något sötare!!! Hjärtat fylldes på nytt med lycka och hon funderade på om hon skulle slå till... Pengar fanns det inte gott om, men hur dyrt kunde det vara att ta hand om en sån här liten krake?
"Tack för allt. Jag ska ta väl hand om henne!" Sagt och gjort, Olive adopterade en liten honkatt som hon döpte till Bell. Nu skulle hon inte behöva tänka på Dermot mer.
"Kom hit lilla kisse! Jag är inte farlig. Du behöver inte vara rädd för mig. Men dyker det upp en viss grönhårig kille vid namn Dermot förstår jag helt och hållet om du springer..."
Middagen kändes smaklös. Allt hade ju smakat så gott sedan hon flyttade hit. Det hade varit en fantastisk kväll, och natt... Men hon förstod att det inte skulle hjälpa att tänka så. Det var en lögn, allt var en lögn. Dermot var en zombie som troligtvis gett henne men för livet, och hon kunde inte förlåta det.
Middagen kändes smaklös. Allt hade ju smakat så gott sedan hon flyttade hit. Det hade varit en fantastisk kväll, och natt... Men hon förstod att det inte skulle hjälpa att tänka så. Det var en lögn, allt var en lögn. Dermot var en zombie som troligtvis gett henne men för livet, och hon kunde inte förlåta det.
