Kapitel 87
Kategori: Stammen Icylake
Graviditeten gick snabbt. Hon hann inte ens till sjukhuset! Plötsligt hade hon klämt ut en liten pojk-älva. Melon kramade om honom länge.
"Pear ska du heta! Vackra lilla son!" -Äntligen föds det en pojke! /Skaparen
"Pear ska du heta! Vackra lilla son!" -Äntligen föds det en pojke! /Skaparen
Walter hade inte varit där under förlossningen. Hon var själv förvånad att det hade gått så bra ensam. Kanske älvbebisar var lättare att föda? Walter kom fram och ställde sig bakom henne, men han gick inte fram till barnet.
"Åh, äntligen kom du! Förlossningen gick jättebra. Kom och känn på din son!"
Men Walter stod kvar bakom dem. Melon tittade bak på honom och såg det mest ondskefullaste grin hon någonsin sett.
"Mouhahaha! En son! Jag ska lära honom allt jag kan. Allt om det onda fördärvet i livet vi ska kämpa för tillsammans. Melon, ge mig honom!! Han är min! Han är ond!"
Kärleken var död. Melons ögon svartnade mer och mer, och tids nog gav Walter efter och flydde fältet. Melon hade kastat älvförtrollningar på honom så fort han tog ett steg närmare Pear. Han hade hackat tänder och känts som att han brunnit inombords om vartannat. Melon kanske inte var ond, men hon var en kraftfull älva som alltid skulle försvara det goda! Vad som än krävdes!
En vecka senare kände Melon att det var dags att berätta för alla. Hon hade haft fullt upp med Pear. Aldrig hade hon satt sig i den här sitsen frivilligt, att vara ensamstående förälder. Men hon skulle aldrig kunna tycka om en ond människa. Walter var sedan länge bortglömd.
Melon bjöd in till en mysig, varm kväll inomhus mitt i vintern. Många gäster hade tagit med sig presenter till henne och Pear och stämningen var jättebra. Pappa Zakaria var på plats, som inte hade åldrats en dag, och Carrot. Det var så skönt att träffa sin syster efter alltihop! Tills stämningen förstördes. Walter dök upp.
