Kapitel 60
Kategori: Stammen Icylake
Som på beställning kom dagen då Apple lämnade alien-livet. Att det kunde gå så snabbt att bli ett genomskinligt spöke. Orion trodde inte sina ögon. Han visste att han skulle leva många många år förbi Apple, men redan. Han var ju inte ens åldring än!
Några minuter senare hade liemannen lämnat stammen Icylake med Apple. Orion var helt förtvivlad. Hans kärlek, hans fru. Nu var han ensam! Han kände sig så gammal inombords. Han önskade för en sekund att han inte behövde leva så länge. Smärtan skulle vara för jobbig att utstå...
"Pomegranate, du måste komma hem!! Din.. din... mamma har dött. Apple är borta! Du måste komma hem nu!"
Orion grät och skrek om vart annat i telefonen. Pomegranate lyssnade på telefonsvararen och tyckte självklart väldigt synd om sin pappa. Ändå kunde hon inte låta bli att ligga kvar i bubbelpoolen på utestället och njuta. Njuta av att äntligen vara fri!
Orion grät och skrek om vart annat i telefonen. Pomegranate lyssnade på telefonsvararen och tyckte självklart väldigt synd om sin pappa. Ändå kunde hon inte låta bli att ligga kvar i bubbelpoolen på utestället och njuta. Njuta av att äntligen vara fri!
"Åh, pappa. Jag är så ledsen. Jag vet att du älskade henne. Hon var säkert riktigt underbar en gång i tiden. Jag känner bara... Ingenting! Jag känner ingenting! Hon hatade mig och ville mig ont! Är det något fel på mig?!"
De grät båda två ett tag och Orion försökte lugna sin dotter.
"Din mamma förändrades med åren. Hon blev besatt av ondska och av att vara ondast av alla. Jag tror aldrig hon ville att det skulle gå ut över dig. Jag är så ledsen, jag borde ha sett någonting."
De grät båda två ett tag och Orion försökte lugna sin dotter.
"Din mamma förändrades med åren. Hon blev besatt av ondska och av att vara ondast av alla. Jag tror aldrig hon ville att det skulle gå ut över dig. Jag är så ledsen, jag borde ha sett någonting."
"Men vi har varandra Pomegranate! Du vet att jag aldrig kommer göra dig något ont. Jag har faktiskt hunnit fundera under kvällen, och jag tror att du är mogen för att ta över hemmet själv. Det är du som ska föra stammen vidare. Jag iakttar dig hellre på avstånd och låter dig leva ditt liv. Ditt egna liv du ska bygga upp nu. Det förtjänar du att ha!"
Pomegranate kände sig ledsen. Skulle hennes pappa lämna henne nu mitt i allt kaos också? Men hon förstod honom. Hon förstod precis. Hon ville skapa sitt eget liv. Hon ville vara helt fri! Och hemmet var ju hennes att bygga vidare på. Familj och allt...
Hon kramade om sin pappa länge innan han åkte iväg. "Vi hörs senare i veckan! Jag försvinner ingenstans. Jag älskar dig min dotter."
