Plötsligt kändes det som att dagarna rusade förbi. Hennes lilla älskling Bell växte upp. Hon hade skapat ett så fint band till Bell. Hon hade lyckats uppfostra henne ganska så väl och hon var bara glad att Bell ville vara nära henne hela tiden. Tyvärr verkade inte Bell vara den enda som växte. Olive hade behövt ta fram ett stort nattlinne hon aldrig använt, för att det var för stort. Magen värkte till och från och hon var fruktansvärt orolig för att det skett ett oerhört misstag natten Dermot sov över.
Det verkade inte bättre än så - Olive var gravid. Hon visste ingenting om hur det gick till i Sims-världen, men tydligen skulle hon inom en inte alltför lång period föda ett barn. Hennes föräldrar hade aldrig pratat med henne om hur ett barn blev till, och hon hade inte listat ut det själv heller. Fram tills nu. Hur kunde något så spontant leda till något så allvarligt?
Det var tur att hon kunde trösta sig med Bell. Finare varelse hade hon aldrig stött på! Med sina söta jam och mysiga tassar kunde Olive åtminstone försöka se en framtid. Med Bell vid sin sida kunde hon nog klara vad som helst.
Olive kunde inte tro att hon redan skulle bli mamma. Det var för tidigt, hon ville inte. Hon förstod att man brukade kontakta den andra föräldern vid ett sånt här läge, men hon ville aldrig mer se Dermot. Än mindre ringa och berätta att han skulle bli pappa. Nej det fick vara hennes hemlighet.
Så kom dagen då hon förstod att ungen ville ut. Bell skrek oroat innifrån då Olive gått ut på gatan i all förvirring för att hantera situationen. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. En cyklist stannade till:
"Nejmen oj!! Ska du föda?! Jag ringer en taxi, till sjukhuset måste du!!" Olive var mest förbannad men nickade tacksamt mot cyklisten.
Hon hoppades de visste vad dem gjorde på sjukhuset, för hon var högst tveksam på om hon skulle ta sig levande ur det här!!
